Det konstateras att podd är ett ovanligt intimt sätt att umgås och det undras om det är äckligt att viska i någons öra. Solen går upp utanför köksfönstret under inspelningen och utsikten över sjukhuset kallas Joels memento mori. Emilia menar att hon kommer undan med att stå i fönstret med kamera för att hon är kvinna och anser att en festlig fredag är att tvätta eller städa.

Det talas om att grodan Skurt har dött och det konstateras att hans död tog hårdare än tidigare massdöd i akvariet. Det framkommer att Emilia köpte ett akvarium på Marketplace utan att kontrollera storleken och ett 200-litersakvarium finns nu i lägenheten. Det framkommer också att ytterligare ett akvarium är inköpt samma dag och ska hämtas direkt efter inspelningen. Akvarium beskrivs som en artsport, inte en individsport.

En otrohetsaffär med Dogman nämns och Joel tror att han är bättre vän med djuraffärsägaren än vad han är. Det diskuteras om det är etiskt att placera ett akvarium bredvid en airfryer i ett kök och det undras om fiskar hör hemma i ett kök överhuvudtaget.

Nästan all inredning är köpt på Erikshjälpen. Det noteras att saker som skänkts tillbaka säljs för mer än inköpspriset och att vara möbel i hemmet tycks öka dess värde. Kökssoffan har lagats med skruvar från olika håll och kallas Frankenstein-soffan. Tiden då en etta innehöll tre soffor och ingen golvyta nämns. Minimalism fungerade inte. Maximalism tog över.

Det jämförs vem som har stört tumme, kärleken till släpvagnar tas upp och en ghostad affär om en spjälsäng berättas. Minnet av en biograf byggd med superlim i en etta återges.

Joel har börjat med kroki igen och talar om nakenhet. Emilia gör en spaning om att välgörenhetsorganisationer lätt blir själlösa. Frågan ställs om vad hiphopare och släktforskare har gemensamt och Joel menar att äpplet trillar uppåt till grenen. Amerikansk politik och fotofilosofi berörs och ett av deras bästa parrelationstips delas. Detta är så nära true crime det kommer.

Volymen av en kub får sin första gäst när Sebastian Hammarmo kliver in i podden. För första gången spelar vi in bortom köksbordet, på ett levande och stökigt café som egentligen inte alls lämpar sig för poddinspelning. Vi konstaterar tidigt att familjen Kubist behöver ett madrasserat rum. Eller ett bollhav. Har alla en bollhavsdröm?

Samtalet börjar med Sebastians relation till superhjältar, och någon råkar avslöja namnet på mannen bakom den mystiske Liberalmannen. Emilia har eventuellt inte sett en enda Marvelfilm. Vi pratar om serien Liam & Nacho, om diskbänkscynism och glider snart in på namn. Du kan spela vad som helst, bara du har ett bra namn. Är det rimligt att döpa sitt barn efter någon man tycker är snygg?

Här etableras också att Emilia troligen är den mest fördomsfulla personen ni någonsin kommer att träffa när det gäller namn. Långa namn är bra. Spetsiga namn blir mobbade, runda namn blir omtyckta. Ett viktigt kriterium är om namnet får plats i teckenbegränsningen i de gamla Pokémon-spelen. Sebastian är ett finkulturellt kattnamn. Joel gillar inte smeknamn och döper alla i sin mobil med för- och efternamn. Sebbe är grabbigt. Basseska vi inte ens tala om. Om Julle skulle kalla Emilia för Eme blir han friendzonad direkt.

Efter 24 minuters försnack startar podden på riktigt och vi förklarar varför ljudet är som det är. Vi dröjer oss kvar vid grabbighet, diskuterar strategier när många i samma klass heter samma sak och om man kan känna klaustrofobi av sitt eget namn. Vi pratar om tvättbjörnar, om att företag som använder personnamn är tråkiga, om diken och den ukrainska konstnären Irina Ilina.

Samtalet fördjupas kring förmågan att fördjupa sig, och vi pratar om transitbilder istället för turistbilder när man reser. Joel säger kudos för första gången i sitt liv, vilket omedelbart leder till konflikt kring uttal. Därefter mäter vi vem som har längst latinska citat, och vi diskuterar om man får komma för sent till förskolan för att man poddar eller inte. Den pågående snöstormen blir ett möjligt alibi.

Mot slutet konstaterar vi att det nog inte är helt enkelt att heta Stolpe i efternamn. Ett av Joel och Emilias största gräl avhandlas – idealism och filmen Whiplash. Vi pratar om hur Joel tenderar att förstöra Emilias hobbies genom att göra projekt av dem. Sebastian ställer parets giftemål på sin spets, och vi avslutar med astrologi, som Sebastian inte alls tror på, och ett gräl om huruvida hjärnan är en muskel och om låret är ett organ.

Avsnitt fyra av Volymen av en kub spelas in runt tolvslaget en fredagsnatt, vilket visar sig vara ett exakt så dåligt beslut som man kan ana. Joel är så trött att han knappt vet vem han är, vilket blir avsnittets inofficiella regelbrott, och Emilia avslöjar sina socialt stressade småläten och minns hur hon som tioåring både petade sin mentorslärare i magen och startade inte en utan flera tveksamma trender. Bland annat jojo, och att räkna till tre på finska.

Samtalet glider snabbt in på toxoplasma, parasiter, katter och hur vissa organismer möjligen använder oss som värdar, innan Joel tappar bort en anekdot om sitt eget ansikte och istället blir outad för sin rumphaka. En rumphaka som lett till livslångt skäggbärande, och som enligt Emilia gör att Joel inte var en särskilt snygg tonåring. Paris, Finland och Österängsgymnasiet pekas ut som medskyldiga.

Emilia har i veckan fått sitt första jobb som journalist och hamnar direkt bland Kristianstads näringslivs högsta höns, iklädd steampunk-outfit och social awkwardness. Hon presenterar även sin metod för att avgöra om en svensklärare är kass eller inte. Joel, som jobbat över tio år som just det, klarar inte testet. Domen är hård men rättvis.

Vi inser att vi aldrig presenterat oss ordentligt och försöker lösa det genom att ställa de sämsta frågorna vi kan komma på. Det leder till spaningar om varför det inte finns snygga skor i stora storlekar, om man kör skor, och varför hälsporre absolut inte är ett skämt. Vi bestämmer också, live i avsnittet, en ny mejladress: volymen@kubist.se.

Därefter avhandlas PC vs Mac, tidens relativa längd, Emilias kärlek till jobbtitlar, Joels tid på MediaMarkt som ballongmannen, och ett brandtal om ballongers underskattade roll i näringslivet. Det avslöjas också att Joel beskrivit sig själv som kommunist på LinkedIn, mest för att han inte gillar LinkedIn. Vad Emilia har gemensamt med kulturministern reds ut. Matcha utreds och döms.

I avsnittets andra halva kämpar Joel tappert mot engelska uttryck som sipprar in i hans språk, vilket leder till en lyssnartävling: hur många gånger säger han ett engelskt ord helt i onödan? Mejla ditt svar. Emilia berättar om sin första hjärtklappning som involverade en Sodastream, Red Bull-fenomenet analyseras, och vi pratar om icks. Emilia har en ick på hälsporre, till Joels stora förfäran.

Mot slutet försöker vi förklara varför yatzy är en symbol för livet självt, presenterar Luken i Joels liv, konstaterar att Emilia är giftig på spel, särskilt i Ludo och League of Legends, och snuddar vid både gaming, kvinnohat, manlighet, kvinnlighet och den där obekväma speglingen där allt liknar ens ex mer än man vill erkänna.

Avsnittet är för långt. För utdraget. Och precis så det blev.

Vi försöker följa upp två framgångspoddar med ett tredje, ganska dåligt avsnitt. Vi spelar in när barnen sover för att få flow, får press istället och överväger att sluta innan vi ens börjat. Det blir ett avsnitt om andra slut, via Jujutsu Kaisen, bråk om bra och dåliga avslut och anklagelser om att Emilia inte sett Harry Potter, Star Wars eller Sagan om ringen. Emilia hatar ordet brotherhood, minns Game of Thrones fel och tycker det är rimligt att veta vad huvudpersonen heter efter femtio avsnitt. Joel beskriver sin idealfilm. Vi blir oense.

Vi konstaterar att motsatsen till opera är Bingolotto, pratar om traumatiska författardödsfall, Emilias tre månader som säljare och varför tv-tittande blivit ett pågående sömnexperiment. Vi blandar ihop vems röst som är vems, räknar karaktärer, och inser att Emilia inte längre kan njuta av att kolla på en serie för att hon måste kontrollera om Joel har somnat var femte minut.

Vi har fått vår första sponsor, fastnar i ett tandtrådsmysterium som engagerat två pizzaätande poliser från Blekinge, försöker hitta verbet för att använda tandtråd och undrar om tandvård är en privat aktivitet. Det glider över i mp3-spelare, algoritmhygien, musikelitism, shuffle, mormoner, Amish och "musik" från ett sommarjobb Emilia var för gammal för.

Till slut är vi två övertrötta föräldrar med tråd i örat, för lite sömn och för många sidospår. Samtalet tar den enda möjliga vägen: rakt in på bajs-spåret.

Ett samtal som börjar i beatboxingens genrer och slutar i vad en tova egentligen är, via akvarister, decimaltvivel och Wikipediabråk. Vi pratar om kreativitet, fotograferande och varför fotodildo är ett helt rimligt ord, om fönstershopping som prokrastinering, städinfluencers, dyra kvastar och moppar, Joels nypor och ljudet av en besticklåda som förändrade allt. Vi konstaterar att man inte kan vara hundra procent bra när man har småbarn, citerar Jonna Bornemark men menar olika saker utan att märka det, funderar över parenteser i poddar, Draculas dunkla ursprung och varför Wikipedia inte hjälper oss – trots att Emilia en gång försökt ändra den för att få rätt. Yatzy är tillfälligt struket ur programmet men sen insåg vi att vi designat in väldigt mycket Yatzy i logotypen så nu vet vi inte. Det blir extremt dålig isländska, stickningsordvitsar, Emilias uppsyn som får professionella omvårdare att vilja skicka ut henne på promenad, och en seriös diskussion om varför man inte börjar med levande skyltdockor. Ett avsnitt om att tänka högt, tänka snett och att fortsätta ändå.

Första avsnittet! Vi är absolut inte överens om vad det ska vara för typ av podd, och testar olika namn under tiden som vi poddar. Vi är ungefär en timme ifrån att gå på teater och se sista föreställningen av Frankenstein, men Emilia tycker inte om teater som form och Joel är som resten av samhället helt insnöad på AI. Emilia lånar ett universum. Joel tycker att Emilia är alldeles för grov i munnen för att vara med i en familjepodd. Emilia hade skjutit Joel i Texas. Är man 16 år gammal så tål man att höra piss. Emilia försöker utan framgång övertyga Joel om att ormar bara har två ögon. Joel sjunger en cover på Kim Larsens sång ”This is my life” och den som vinner vår första Yatzy-match är en otroligt odrägligt dålig vinnare.

Slår någon av spelarna Yatzy i partiet? JA!