I detta avsnitt kryper vi in i Johan Lindskogs huvud – projekt- och stadsutvecklingschef på AMF Fastigheter – och följer en geografisk såväl som existentiell karta, ritad genom erfarenheter.

Resan tar sin början i Tallkrogens trygghet och sociala spännvidd, fortsätter genom tonårens äventyrliga färder in till city och landar i den första förälskelsen i Södermalm med sina små lokaler, täta stadsrum och en kultur som växte fram i mötet mellan människor.

Studietiden i Lund blir en ny upptäckt – den promenadvänliga staden, småskaligheten och vardagens närhet.

Under finanskrisens skugga återvänder Johan till Stockholm, där bostadsmarknadens trösklar och de osynliga murarna formar nya erfarenheter, och väcker frågor om tillhörighet, tillgång och stadens inre geografi.

Samtalet vidgas mot stadens längre minnen. Historiska lager, skiften i funktion och form, och den återkommande insikten att stadens innersta uppgift är att möjliggöra möten.

I en digital samtid, där mycket kan ske utan fysisk närvaro, blir den materiella platsens betydelse paradoxalt nog ännu större. Vad är det som gör att vi vill vara just här?

I Marievik, vid Liljeholmens vattenrum, tar dessa frågor fysisk form. Här arbetar AMF Fastigheter med en varsam, stegvis utveckling av befintliga strukturer. Återbruk blir ett etiskt ställningstagande.

Historien ett aktivt material. Bottenvåningar, entréer och offentliga rum formas för att bjuda in snarare än dirigera.

Genom hela avsnittet löper en stillsam men ihärdig fråga: varför väljer vi en stad? Johan återvänder till något grundläggande – drömmen om ett bättre liv. En stad som bär denna dröm måste erbjuda mer än funktion. Den måste erbjuda mening. För när en plats får en själ, menar Johan, kan den liknas vid en bra fest: man stannar kvar, inte för att man måste, utan för att man vill.

Medverkande: Johan Lindskog & Diana Uppman

Produktion: Jocke Wik

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vad är det som gör att vissa människor fortsätter att vara nyfikna – när andra redan har svaren? I det här avsnittet kryper vi in i huvudet på Martin Arfalk, grundare av stadsbyggnads- och landskapsarkitektkontoret Mandaworks, som han driver tillsammans med Patrick Verhoeven. Vi följer uppväxtens spår från ett lekrum med Lego utanför Jönköping till internationella stadsbyggnadsmiljöer där idéer testas, förkastas, vrids – och får nytt liv.

Martin bär en dubbel blick: konstvetenskapens lyhördhet för berättelser och lager, och landskapsarkitekturens handfasta förmåga att göra stadens mellanrum intressanta och mänskliga. Han återvänder till minnet av Malmö i slutet av 90-talet — en stad som var i rörelse — en oslipad diamant där visionerna låg som toner i ett kokande partitur, ännu inte spelade. Vi besöker också erfarenheterna från Nederländerna, som formade ett mod och strategierna för nytänkande. För hur fångas egentligen inspiration?

Vi talar om visionens loopar: fröet som sätts, kritiken som växer, mognaden som kommer långsamt, ogillandet som återvänder, rivningshotets skugga — och hur en gammal idé plötsligt kan få nytt syre. Martin beskriver varför den röda tråden ofta brister när processer fragmenteras och människor byts ut — och varför det är så svårt att hålla fast vid den när projekt byter händer och politiska viljor skiftar.

Medverkande: Diana Uppman & Martin Arfalk

Produktion: Jocke Wik.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vi blir alltmer uppkopplade, synliga, åtkomliga. Ändå breder ensamheten ut sig som en lågmäld epidemi. Det paradoxala skavet i samtidens hud: hur kan det komma sig att närheten inte längre gör oss nära? Att våra kroppar navigerar genom folkmassor medan våra sinnen slutat registrera dem som människor?

I detta avsnitt samtalar Diana Uppman med Stina Stjärnström, arkitekt, civilingenjör och författare till det pågående bokprojektet Ensamhetens paradox. Hon har på senare år kompletterat med studier inom neurovetenskap och har medförfattat rapporten Den magiska formeln för lycka i staden. Stina bor i Amsterdam där hon driver en egen studio, StudioStina.

Samtalet stämmer ton i människans fysiologi: vårt grundläggande behov av att höra till. Sedan vidgas perspektivet till staden – parkbänkar som placeras så att ingen människan behöver möta en annan persons blick, platser där närvaro blivit konsumtion, digitala system som gör oss effektiva men tar ifrån oss ”vilsegångens” möten.

Men här finns också hopp. I vardagens små mekanismer: ett hej som sänker kortisolet, en granne som blir ett igenkännande. Det är ofta de små handlingarna som långsamt binder oss samman igen.

Kanske är ensamhetens paradox just detta: Att vi byggt världar fyllda av människor, men glömt hur man bygger rum där vi faktiskt möts.

Följ med på en resa som inte pekar ut en lösning – utan öppnar ett nytt sätt att förstå både människan och staden.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.